ATT FLYTTA TILL HOLLYWOOD

13.30 den 10 april. Jag har precis ätit lunch tillsammans med mina kollegor och ska sätta mig vid mitt skrivbord och fortsätta jobba. Telefonen plingar till och jag upprepar miljontals gånger ”Grattis, du har blivit antagen till Musicians Institute i Hollywood”. Jag lägger ifrån mig telefonen. Gången mot toaletten känns som en evighet. Väl framme stänger jag dörren bakom mig och då kommer tårarna.

Fem månader senare sitter jag här. På golvet i mitt rum hemma hos mamma och pappa där jag sedan en tid tillbaka fått bo efter att jag sagt upp lägenheten i staden jag trodde jag skulle befinna mig i mycket längre. Men nu sitter jag här och samtidigt som jag kollar igenom alla papper från skolan, försöker förbereda packning och mentalt ställa mig in på att jag inte längre ska vakna här, gå till mitt jobb, umgås med mina vänner, gå på lunchmöten, AWs eller gå min vanliga morgonpromenad.

Sedan jag var riktigt liten har jag alltid sagt att jag ska följa min dröm och göra det jag vill oavsett vad andra säger till mig. Det har varit svårt, ibland helt omöjligt. För ju närmre du kommer din dröm, desto fler väljer att vika av, inte stötta, hata, missunna dig din lycka och din framgång. Ofta har jag valt att ge mig, tona ner, inte visa, inte höras. Enbart för att göra dem som hatar nöjda och glada över att jag som tidigare alltid vågat, gav upp. Är du i grunden en människa som bara vill bli omtyckt för den du är så tar det din energi och kraft när fler och fler inte tycker om dig och det du gör. Bara för att du gör det.

Jag har många gånger tänkt nöja mig, inte fortsätta kämpa och stanna kvar i staden jag alltid bott i. Men då skulle negativiteten vinna, människor som inte unnar framgång och människor som inte vill att man ska följa sin dröm. Och det där har aldrig varit jag. Så varför ska jag låta dem vinna?

Idag bryter jag mig loss och väljer min egen väg. Jag är inte framme vid mitt mål men jag vet att det krävs hårt jobb, delmål och uppoffringar för att komma dit jag vill. Att flytta känns läskigt, osäkert, skrämmande och det gör mig helt panikslagen. Jag väljer att lämna min trygghet, mina favoritmänniskor och allt jag byggt upp här för att följa min dröm. Att den drömmen just nu råkar befinna sig i Hollywood känns som en helt fantastisk upplevelse men det känns också skit för där har jag inte min trygghet och mina favoritmänniskor. Jag har inte min mamma som kan krama mig när jag misslyckas och jag har inte mina vänner som kan skratta med mig när allt annat bara känns meningslöst. Men det jag har är alltid och oavsett mig själv. Nu måste jag testa mina vingar och se om jag kan flyga. Kanske leder det till ytterligare ett misslyckande, kanske leder det mig ett steg närmre min dröm eller inser jag att min dröm var något helt annat än det jag tidigare alltid trott. Det jag vet är att jag tänker inte sitta här, i mitt gamla flickrum och vänta på att saker ska hända, att det ska gå bra och att livet ska bli som jag tänkt mig. Jag ska ut och kriga nu och jag har aldrig känt mig mer redo att sluta lyssna på dem som aldrig trott på mig. Nu ska jag lyssna på alla er som alltid gjort raka motsatsen. Alla ni som alltid trott på mig.