RUN GIRL RUN

Hej på dig tisdag. Ikväll ska jag ut och springa. Fan vad jag behöver rensa mina tankar lite. Annars inga planer. Uppskattar verkligen att vara hemma och umgås med familjen nu sista tiden. Bara njuta av deras sällskap. Vad gör ni idag?

ATT FLYTTA TILL HOLLYWOOD

13.30 den 10 april. Jag har precis ätit lunch tillsammans med mina kollegor och ska sätta mig vid mitt skrivbord och fortsätta jobba. Telefonen plingar till och jag upprepar miljontals gånger ”Grattis, du har blivit antagen till Musicians Institute i Hollywood”. Jag lägger ifrån mig telefonen. Gången mot toaletten känns som en evighet. Väl framme stänger jag dörren bakom mig och då kommer tårarna.

Fem månader senare sitter jag här. På golvet i mitt rum hemma hos mamma och pappa där jag sedan en tid tillbaka fått bo efter att jag sagt upp lägenheten i staden jag trodde jag skulle befinna mig i mycket längre. Men nu sitter jag här och samtidigt som jag kollar igenom alla papper från skolan, försöker förbereda packning och mentalt ställa mig in på att jag inte längre ska vakna här, gå till mitt jobb, umgås med mina vänner, gå på lunchmöten, AWs eller gå min vanliga morgonpromenad.

Sedan jag var riktigt liten har jag alltid sagt att jag ska följa min dröm och göra det jag vill oavsett vad andra säger till mig. Det har varit svårt, ibland helt omöjligt. För ju närmre du kommer din dröm, desto fler väljer att vika av, inte stötta, hata, missunna dig din lycka och din framgång. Ofta har jag valt att ge mig, tona ner, inte visa, inte höras. Enbart för att göra dem som hatar nöjda och glada över att jag som tidigare alltid vågat, gav upp. Är du i grunden en människa som bara vill bli omtyckt för den du är så tar det din energi och kraft när fler och fler inte tycker om dig och det du gör. Bara för att du gör det.

Jag har många gånger tänkt nöja mig, inte fortsätta kämpa och stanna kvar i staden jag alltid bott i. Men då skulle negativiteten vinna, människor som inte unnar framgång och människor som inte vill att man ska följa sin dröm. Och det där har aldrig varit jag. Så varför ska jag låta dem vinna?

Idag bryter jag mig loss och väljer min egen väg. Jag är inte framme vid mitt mål men jag vet att det krävs hårt jobb, delmål och uppoffringar för att komma dit jag vill. Att flytta känns läskigt, osäkert, skrämmande och det gör mig helt panikslagen. Jag väljer att lämna min trygghet, mina favoritmänniskor och allt jag byggt upp här för att följa min dröm. Att den drömmen just nu råkar befinna sig i Hollywood känns som en helt fantastisk upplevelse men det känns också skit för där har jag inte min trygghet och mina favoritmänniskor. Jag har inte min mamma som kan krama mig när jag misslyckas och jag har inte mina vänner som kan skratta med mig när allt annat bara känns meningslöst. Men det jag har är alltid och oavsett mig själv. Nu måste jag testa mina vingar och se om jag kan flyga. Kanske leder det till ytterligare ett misslyckande, kanske leder det mig ett steg närmre min dröm eller inser jag att min dröm var något helt annat än det jag tidigare alltid trott. Det jag vet är att jag tänker inte sitta här, i mitt gamla flickrum och vänta på att saker ska hända, att det ska gå bra och att livet ska bli som jag tänkt mig. Jag ska ut och kriga nu och jag har aldrig känt mig mer redo att sluta lyssna på dem som aldrig trott på mig. Nu ska jag lyssna på alla er som alltid gjort raka motsatsen. Alla ni som alltid trott på mig. 

MONDAY

Allt har ett slut. Efter tre år på min arbetsplats är det dags att tacka för mig på fredag. Den här veckan kommer kännas både bra och dåligt. Skönt att kunna avsluta ett kapitel i livet, påbörja ett nytt och vara nöjd, glad och tacksam för det arbete man gjort och människorna man träffat. Nu kör vi sista veckan och sedan en ledig vecka hemma innan det äntligen bär av till LA. Jag är taggad.

NEDRÄKNINGEN

6 dagar kvar på jobbet. Känns helt galet att jag varit där i 3 år och nu tar det här äventyret slut. Shit det har verkligen varit ett äventyr, en stor utmaning och så fantastiskt roligt. Tänk att jag kom dit direkt efter gymnasiet som en osäker liten tjej och har sedan dess vuxit, tagit över ansvaret för en hel avdelning och skapat, tillsammans med mina chefer, en helt ny tjänst. Har inte reflekterat över det förens i skrivande stund men SHIT vad stolt jag är över dig Hanna Göthberg. Nu återstår 6 dagar kvar med goa kollegor. Ska verkligen göra det bästa av mina sista dagar nu. Sedan återstår 8 dagar i Sverige innan det bär av till HOLLYWOOD. Har fortfarande inte förstått att jag ska bo där. När gör man det tror du?

What are you fighting for?

Vissa dagar känner jag ett stort behov av att skriva av mig, prata ut och sortera tankarna som ständigt flyger runt i min hjärna. Det händer ofta att jag pratar med mig själv i mitt huvud för att förstå. Varför tänker jag såhär? Vad kommer tankarna ifrån och hur ska jag sortera dem? Ibland låtsas jag att mina fingrar flyger längst med tangenterna och att jag skriver en text. Fast i mitt huvud.

Jag tror att många kan känna igen sig i mina tankar och funderingar. Det är egentligen den enda anledningen till att jag vill dela, berätta och skriva. För min del, då är tankarna i mitt huvud tillräckliga. Jag trivs med att ha dem där. Men det är ju så fantastiskt fint att kunna läsa och känna igen sig i någon annans tankar. Så varför ska jag låta bli att dela dem?

På något sätt så vill jag att det här ska bli min dagbok, på ett annat sätt vill jag låta bli. Jag är så enormt noga med att bevara min integritet. Men samtidigt vill jag vara en mer öppen människa. Förstår ni balansgången?

Jag tänker att för mig är det viktigt att lära mig att dela, berätta och förstå att det inte är något läskigt eller farligt med det. Det är ju mina ord och tankar. Ingen annan kan ta dem ifrån mig hur mycket jag än delar med mig av.

Jag har någon slags tro om att jag kan påverka. Alla. Kan. Påverka. Varför tar man inte sin möjlighet, skyldighet och sitt ansvar till att göra något åt det? Tänk om vi, tillsammans, kan få barnen som idag växer upp att känna sig mer trygga, accepterade och framförallt viktiga.

Jag tänkte att jag ska försöka dela mer här. Vi får se hur det går och om jag fortsätter. Men inget är ju någonsin skrivet i sten. Man kan ju alltid förändra, sudda ut och ångra sig.

Jag vet att jag alltid har något att kämpa för och det känns så himla lyxigt. Att bli en bättre människa, en starkare individ och att alltid jobba med min personliga utveckling. När jag tror att jag inte klarar av något så triggar det mig. När någon annan inte tror att jag klarar av något så triggar det mig ännu mer. Jag tror att jag lever för två saker 1. Att förändra. 2. Att utmanas.. Utgår man alltid från de två punkterna så tror jag man går långt. Men frågan är vad det är man vandrar mot? Vad är meningen med mitt liv och vad vill jag nå? Vet jag ens det? Kommer jag någonsin veta det?

Idag vet jag att jag vill gå mot normer, jag vill förändra synen på världen och jag vill utmana människor till att bli bättre. Jag vill påverka. Jag vill lyssna. Jag vill lära mig. Jag. vill. alltid. bli. bättre. Jag vill aldrig vara nöjd. Jag vill alltid uppskatta och uppskattas.

Jag vill bygga mitt imperium. Jag vill vara självständig. Jag vill göra det som jag inte vågar. Jag vill göra det som ingen annan vågar. Jag vill styra min tid. Jag vill styra mitt liv. Jag vill vara mitt bästa jag. Jag vill vara Hanna.